Att vänta på sin placering suger hårt. Till en början är det väl mest spännande men nu börjar jag bli mest sur för att jag inte har fått någon placering. Det är kanske mindre än en månad tills jag åker (har inte fått något avresedatum än) och jag har fortfarande inte fått min placering. PANIK.

För ganska precis en månad sen ringde YFU till mig och sa att dom hade hittat en placering till mig och jag höll på att gå i taket av nyfikenhet. Det fanns dock ett problem, jag behövde skriva på ett papper från min amerikanska skola innan dom skulle kunna bekräfta placeringen sååå YFU ville alltså inte berätta något mer om familjen osv innan jag hade skrivit på pappret, detta kan jag förstå nu. Iallafall, jag fick pappret från skolan och lyckades lista ut att jag förmodligen skulle komma till Georgia, AWESOME tänkte jag. Jag skickade in pappret och sen dess har jag väntat. I förrgår ringde YFU och sa att den skolan inte tog emot personer som fyllde 19 under året och det skulle jag göra. Jag var sur, mamma var sur, YFU-kontoret här i Sverige var sura för att det hade tagit så lång tid innan skola meddelat detta.
SÅÅ detta är läget nu:
- Dom måste hitta en ny skola
- Dom måste hitta en ny värdfamilj
- Dom måste kanske byta delstat
- Jag panikar

Detta är alltså läget nu. Tydligen så var det 20(?) andra som inte heller hade fått sin placering men jag känner mig ganska ensam. Det suger. Men men det som väntar på något gott väntar aldrig för länge!!!!


Over and out